Om tålamodet som modern arketyp

Först tänkte jag skriva allmänt uppskattande om Lars Strandhs måleri. Men frågorna hans verk ställer lämpar sig inte för aldrig så kloka ord. Strandh arbetar utöver redan gjorda erfarenheter (och vad är mer vaktmästargrått än en konstnär som avbildar någonting man redan sett och känt)? Alltså ägnar jag Strandh en längre, möjligen petig text. I Strandhs efterföljd. För all konst är krävande men Strandhs måleri är som det krångliga barnet: desto mer föräldern inte orkar men ändå finns där, desto mer ger barnet så småningom tillbaka. Strandh ställer stillsamt en slags grundfrågor som vi nu ägnar åtminstone något tålamod.

Erfarenheten gör inte en konstnär klokare men erfarenheter låter sig dock göras och det är exakt vad nutida konst intresserar sig för. Eller så förhåller det sig precis tvärtom, det vill säga att konsten är vådligt väldifferentierad gentemot samhälle, norm, grupp, konsthandel etc. etc. I det senare fallet, som omfattar den mesta av konstproduktionen, utgår man från just det man redan vet, först och främst med material hämtat ur det konsoliderande (genom språkliga bastioner) autoritativa samhället. Sådan klok konst blir aldrig arketypisk annat än gentemot samhällets normativa kropp, och alla har idealistiskt sett möjlighet att identifiera denna konsttyp, då den är fullkomligt pragmatisk med ett enormt antal välbekanta konsumistiska fetischer.
I det förra fallet är det däremot konstnärens intention, hans skapelse (och inte produktion) och språng mot Die Umwelt som avgjör valet mellan erfarenheter och det allmänna klokskapets gottköpsfilosofi (exempelvis Shakespeare och Dostojevskij smädar dårskapen medan skildringarna i Dåren tvärtom präglas av tålamod gränsande till intuitiv ömhet), vilket nog ger föga tillväxt, de moraliserande fälten undantagna.
Lars Strandhs ungdomligt sökande måleri har med tiden allt mer utgått från den Konstruktiva* konstens tradition, men det är inte säkert att han för den sakens skull representerar hela idétraditionen inom denna modernistiska riktning.
I bildernas yttre dräkter: jo visst, här fogas fyrkant til fyrkant till strikt hållna, geometriserande bildlösningar. Och de rena färgplanen tillhör själva standarformeln för den unga konstruktivistiska bildkonstnären och därmed den nya generationens aktiviteter i början av ett nytt sekel. Men omfattar Strandh för den skull den konstruktivistiska konstens grundvalar? Tvärtom – och säkert nickar Strandh instämmande när han läser detta (åtminstone kommer han att göra det i framtiden). Det finns nämligen inget sådant som en ”ny generation”. Möjligen kan man påpeka att det unga konstuktivistiska Avantgardet i Paris vid samma tid som amerikanska Georgia O`Keeffe gick på konstskola i Chicago (vad är tid? Just när denna text skrivs nämns i pressen Sveriges äldsta man, en 113-åring, alltså född nästan samtidig som Paul Cézanne noterade: ”Enligt min åsikter sätter man inte det gamla med något nytt utan man fogar bara en ny länk till (…) kedjan”) åtminstone stod för en ren stilhistorisk ”nyhet”. Men stilteorier är alltid kongruenta gentemot det konsoliderande kultursamhällets språkliga normverk, som alltid är det som råder, jämt och överallt. Strandhs måleri handlar om motsatsen till språklig självbekräftelse – om motsättningen och den (bild)språkliga frigörelsen ur ett industrialiserat masspråk. Men låt oss nu lämna detta centrala stickspår som dock även konsten i form av dess antikvariska historieskrivning lämnar oss.

Man kan utan vidare betrakta Strandhs måleri som en länk mellan den första generationens bildpionjärer och ett levande ”Nu”, alltså som mer än endast upprepande inom traditionens nådastol. Det sker i form av ett känsligt samspel där Strandh låter Paris-konstruktivisterna komma till tals i ett senare skede i deras konstnärliga liv och vice versa.
Den tidigaste Konstruktiva stilen var utåtriktad och frisinnad som all ung konst, och det är sådan konst jorden behöver men kulturen inte självklart föder. Under efterkrigsstiden skapades mutatis mutandis en andra abstrakt –ism som gavs stilnamnet Konkretism. Ett drastisk sökande efter ”ren” abstraktion men utan den andliga näring som präglar Paris-ryssarnas konst omkring 1910-talet. Konkretismen ledde till vissa spirituella experiment (Max Bill, Olle Bærtling) men dels mer västerländskt logiskt till odlandet av kyliga super-egon (främst innom det tyska kulturområdet men även hos Victor Vasarely i Frankrike), dels återgång till ett romantiserande naiviserande, det vill säga en regression till den startpunkt där frågandet en gång ville låta sig födas och användas som kil mellan konstens ordlöshet, och den alltmer sammansatta världen: en negativ pendang sedd mot Paris-pionjärernas friskhet och djärva frågande kring det visuellas innersta natur. Och givetvis blev pendangen eller ”Femtiotalskonstruktivismen omgående ”definierad” som ny stilart.

Hur arbetar Strandh med dessa problem? Genom att resolut utgå från bildpionjärernas visualitet och experimentanda. Genom att samspela med och förbinda 1910-talets dåNU med idagNUet. Ungefär som den till synes spontant arbetande amerikanen Jackson Pollock, som för ungefär femtio år sedan arbetade upp till ett NUnu. Pollock är på flera vis ett problem för den alltid retoriskt tillbakablickande konsthistorien, då han liksom Paul Gaugin var den felande länken som visar att NUnuet inte innebär alienation. Följdaktligen betonar mytifieringen av Pollock idoliserande parat med van Goghsk tok-stämpling. Och var inte Mondrian lite crazy, han med? Få förstod deras konst under deras livstid. Få följer idag deras respektive NU. Gemensamt för nämnda artister är att deras konst öppnar sig för slumpen. Ja, samhället bygger minsann inte på någon slump!

Konsten att dela med sig är också konsten att ta emot. Vad har Lars Strandh ”tagit emot” av tidigare konst? Det finns inga citat, logiska koncept eller teorier hos Strandh (även om han personligen intresserar sig för intellektuella samtidsfrågor) som stöder eller bygger hans bildlösningar. Hans verk är autonoma och vilar i sig själva. Men genom experimentivern och sökandet efter uppbrottspunkter, typifierar han den konstruktiva konstens fundament, som just ligger i (och i motsättning gentemot det vanligare konstnärliga-aristokratiska jag-lidandet) experimentet som ständig startpunkt, fritt från monumentala mål. Därmed är sagt, att Strandh inte bygger på redan gjorda erfarenheter men kastar fram ett slags grundfrågor innom ramen för det visuella. Hans intention (så som jag uppfattar den) att slunga sig ut i nuet öppnar för en expression: verken ”sjunger ut ”på ett vis som länge varit förbjudet inom efterkrigstidens byråkratiserande konstruktivistiska tradition där fortfarande designartad prescision fungerar som slutmål. Strandhs omsorg om konstens hantverk kan däremot förstås som den fasta ram eller väg, som bygger upp för hans primära intuition. En väg utan slutpunkt, således.

Strandh länkar alltså i ovanlig grad till en kärnpunkt inom den tidiga Konstruktivismen: inre motstånd. Men han gör det till skillnad från föregångarna utan program. Hans arbeten söker någonstans en möjlig arketyp för vår visualitet, som skymtar just i glappet mellan det sedda i ögonblicket det möter oss så obetingat som möjligt, och det redan sedda och konforma. Visualiteten i vår tids kultur eller ”hem” antingen engagerar förståelseverktygen eller bekräftar mängden död massa innombords. Det Strandh frilägger är inte så mycket bildens yttre fasthet och/eller retorik. De flesta sådana problem löstes med utsökt prescision under Antiken, exempelvis av den grekiske bildhuggaren Polykleitos med sin Kanon från 400-talet f Kr. Strandh arbetar inte med den yttre bilden, utan den inre som ”uppstår” i ett Nu, med andra ord motsatsen till avbildning. Pollock avtäckte omvärldens camouflage, använde sin visuella energi som rituellt bräckjärn mot den hårt konsolidiserande maskinkulturen. Och den bestod för honom av fångenskapen i det man redan sett.

Strandh arbetar mer metodiskt men sätter även han upplevelsen av det man vet i fokus. Att låta ovissheten föregå vissheten. Självklart kan vi inte sätta fingret på mening och innebörd i hans konst, då det vi inte vet med növändighet är försänkt i inombords slummer. Men det inre husdjuret är dessbättre en väckningsbar gäst. Lars Strandhs konst är mötande och genomtänkt i sin grundstämning. Och jag hoppas på hans fortsatta frågande kring tålamodet som modern arketyp.

Anders Engman Målare och konstkritiker

* Konstuktivism; en modern nonfigurativ rörelse som framträdde i Ryssland och Paris för omring etthundra år sedan.